SÖNDAGEN 1 NOVEMBER 2015:
När båten sjönk var elva personer kvar under däck utan chans att ta sig upp.
De dog med livet äntligen inom räckhåll 25 meter från land.
Sju av dem var barn.
Rösterna från havet hörs i gryningen. Ropen på hjälp bryter genom mörkret och berättar om vår tid. Det gör även tystnaden från 3 600 personer som drunknat hittills i år på Medelhavet.
När hösten 2015 blev vinter har orden om flyktingkatastrofen förlorat sin kraft.
Vi gör ett försök till.
Den här historien skriver vi direkt från vattnet.
DÖDENS
KUST
Reportrar: Erik Wiman, Kenan Habul och Carina Bergfeldt
Foto: Andreas Bardell och Peter Wixtröm
Under fyra veckor i höst har Aftonbladet varit på plats på den grekiska ön Samos. Vi har följt Svenska Sjöräddningssällskapet och deltagit i räddningsinsatser ombord på de Gula Båtarna.
MÅNDAGEN 9 NOVEMBER 2015:
Efter flera dagars lugnt väder har vinden ökat och närmat sig kulingstyrka. I det smala sundet mellan Turkiet och Samos blir vågorna snabbt höga och branta. Det hindrar inte flyktingbåtarna från att komma.
Det dåliga vädret märks inte i vikarna där smugglarna sjösätter de överlastade gummibåtarna. Först ute på öppet vatten förvandlas båtarna till leksaker för havets nycker och de driver ofta mot de livsfarliga klipporna på Samos.
SÖNDAGEN 8 NOVEMBER 2015:
”LIVET SPOTTAR MIG I ANSIKTET TILL AVSKED”
Det är saltvattnet som gör henne blind.
Havet anfaller med full styrka och varje ny våg som går sönder mot hennes kinder får synfältet att krympa. Hennes enda försvar är att kisa och blinka. Händerna är krampaktigt upptagna av att hålla fast barnen på båten.
Det är den åttonde november 2015 och i morgon kommer hon inte längre att leva. Det är hon säker på.
Rädslan knyter sig i henne. Inte ens från bombnätterna kan hon minnas en lika förlamande känsla. Explosionerna kom en och en och oftast tystnade de efter några timmar. Havet, däremot, tycks vara överallt samtidigt.
– Båten är mycket säker, hade en av männen sagt när hon tvekade att kliva i.
Hon kan inte ens räkna hur många fler lögner hon lyssnade till där på stranden. ”Ny motor, en timmes båtresa, absolut inte farligt…”
Nu, sex timmar senare, har de alla avslöjats. Till och med havet ljög, där det låg platt och ofarligt. De första vågorna kom nästan som en överraskning. Barnen ombord hade till och med skrattat när de blev blöta för vattnet var inte kallt. Inte då.
Nu skakar alla 37 kroppar ombord.
De hade plockats upp med bil i Izmir och körts en och en halv timme till en stenig strand. Männen var maskerade, stressade och irriterade. De samlade ihop allas tillhörigheter och slängde ner i botten på båten.
Första gången motorn stannade hade de bara kommit ett tiotal meter ut i vattnet. De maskerade männen gjorde några justeringar och så iväg igen. Det tog sju försök innan de ens kom ut på havet.
Varför hade de inte avbrutit allt?
I oredan av tankar lyckas hon sortera ut en enda att hålla kvar:
”Livet spottar mig i ansiktet till avsked, livet spottar mig i ansiktet…”
Hon hade kunnat vända sig bort från vinden där hon sitter hopkrupen, men rädslan är för stark att hon då ska se sina barn just när de slits ur hennes famn.
Motorn rosslar som en gammal man och stannar igen. För vilken gång i ordningen vet hon inte, men nu verkar den ha givit upp för gott. Ingen skriker längre av rädsla. Alla sitter tysta bortsett från de som kräks.
Det har gått ett år sedan familjen lämnade Aleppo. Det var efter att äldsta sonen nästan dödades av en bomb. Han spelade fotboll på gatan när attacken kom och efteråt beskrev han att blodet från hans vänner inte var rött utan brunt när dammolnet lagt sig.
Familjen flydde till Turkiet samma eftermiddag. Det tog ett år för hennes make att arbeta ihop pengar till den fortsatta flykten.
1000 dollar per person och nu ska de alla dö.
Hon ber bönen:
”Inna lillahi wa inna ilayhi raaji’uun”. Vi hör Gud till och till honom ska vi återvända.
Båten är till hälften fylld med vatten. Väskorna som är packade med deras liv är helt dränkta. Hon känner att dottern skakar och ser ner på hennes mörka hår och de rosa öronpuffarna.
– Jag älskar dig, säger hon.
Grekland såg ut att vara så nära, där från andra sidan.
Mamman heter Marduli och hon överlevde resan över havet. Den åttonde november blåste det mellan 12 och 15 sekundmeter på vattnen mellan Turkiet och Samos.
Efter att ha drivit i fyra timmar slog båten till sist mot klipporna på den grekiska ön.
Alla 37 ombord, bland annat åtta barn och en gravid kvinna i åttonde månaden, lyckades ta sig upp på en klippa.
Utan hjälp hade de aldrig tagit sig därifrån.
Sedan det första larmet har det Svenska Sjöräddningssällskapet räddat över 690 personer i nöd vid Samos kust. Många av dem hade inte överlevt utan hjälp.
DÖDENS KUST SAMOS, GREKLAND
DRUNKNINGSOLYCKOR I SUNDET:
Minst 200 människor under 2015
GENOMSNITTLIG VÅGHÖJD:
1,5 meter
ANTAL FLYKTINGAR:
500 – 1000/dag
AVSTÅND TILL TURKIET:
2-12 kilometer
SMUGGLARNAS GUMMIBÅTAR
KONSTRUKTION: Uppblåsbara båtar. Slitna motorer på 25-30 hk.
4-7 meter långa
PRISET FÖR EN PLATS
1 000 dollar
TURISTFÄRJA KUSADASI – SAMOS
FÅR PLATS PÅ BÅTEN
150 personer
PRISET FÖR EN BILJETT
24 euro
FREDAGEN 4 DECEMBER 2015:
”NU LEVER JAG BARA FÖR HANS SKULL”
Treårige Mohamed tror att hans mamma och två systrar är i Tyskland.
Han vet inte att de drunknade utanför Samos.
Nu har han bara pappan kvar.
Varje natt kommer bilderna tillbaka.
Fatime sitter som förstenad i kabyssen med tio månader gamla Remas i famnen och ser vattnet forsa in. Sjuåringen Nour som precis har vaknat håller hårt i sin mors arm.
Maher Fanosh ropar åt dem att komma ut. Han vill in och rädda dem, men han måste ta hand om sonen Mohamed. Han ber en man hålla honom, men mannen säger nej. ”Jag kan inte simma”.
Några timmar senare, när det har dagats, identifierar Maher Fanosh frun och döttrarna från mobilbilder som grekiska dykare tagit när de bärgade kropparna.
Båten sjönk 25 meter från stranden på Samos natten till söndagen 1 november och elva kvinnor och barn dog.
Varje gång Mohamed ser en bebis bli matad med flaska frågar han efter Remas. När han får godis lägger hans pappa en del åt sidan. Han säger att det är till hans systrar, att de väntar på dem tillsammans med mamman i Tyskland hos Mohameds farbror.
En gång såg Mohamed sin far gråta.
– Jag ljög och sa att jag hade träffat en pappa som hade tappat bort sitt barn, svarade Maher Fanosh.
En plats på den sju meter långa plastbåten med ruff kostade 2200 euro. När den började ta in vatten sa den turkiske smugglaren att det är normalt. Han lät inte männen ta upp kvinnorna och barnen på däck från ruffen. ”Onödigt att skrämma dem”, sa han.
Smugglaren försvann spårlöst i samband med olyckan.
– Jag skulle döda honom om jag såg honom igen, säger Maher.
Frun och döttrarna begravdes i mitten av november på en muslimsk begravningsplats på ön Kos. På ett hotellrum i Aten väntar Maher på besked om han får åka till Tyskland och sin brors familj. I Syrien finns ingen kvar. Hans syskon är utspridda över Europa och Mellanöstern. En bror hålls kidnappad av IS.
När han i början av oktober bestämde sig för att fly med familjen hade Maher Fanosh aldrig hört talas om Samos eller Kos.
– Ibland tänker jag att om de hade dött i Syrien hade jag åtminstone kunnat begrava dem i vårt land.
När Mohamed kissade på sig en natt visste Maher inte riktigt hur han skulle göra, hans fru brukade ta hand om sådana saker. Varje dag går han 20 minuter bort från hotellet till en lekpark med pojken. Han rensar huvudet under promenaden och hoppas bli tillräckligt trött för att sova i åtminstone några timmar.
Mohammed ler stort när han får åka leksaksbilen, han kiknar av skratt när pappa gungar honom högt. Då lyser även pappas sammanbitna ansikte upp något.
– Nu lever jag bara för hans skull, säger Maher Fanosh.
När är du läser det här förbereder sig en ny familj för färden över Medelhavet. I natt kommer ännu en mamma trycka sitt barn intill sig i en vattenfylld båt.
Hittills i december, när Europa förbereder sig för jul, har 97 människor drunknat på Medelhavet.
Varje silhuett symboliserar en död eller saknad flykting på Medelhavet i år.
3 671 när det här skrivs.
Minst 1 200 av dem var barn.